Ibland känns det som att livet leker och man har så koll på läget, sen vänder det helt plötsligt och man förstår inte vad som hänt.   

Glad ena stunden .... ledsen nästa. Jag tror att jag försöker för mycket och tror att jag klarar av mer än jag gör. Nu ska jag tänka om och inte vara så på.

Bara göra det jag känner för och som gör mig glad. Jag lägger gärna energi på min underbara familj, hur mycket som hellst, men det måste finnas plats för annat med. Det är det där andra som kan bli lite tokigt för mig ibland. Jag lägger energi på fel saker och det är sällan på mig själv. 

Just nu påverkar detta fler i min omgivning och det gör mig så ledsen. Tyvärr hjälper det inte att prata för det ligger inte i bådas intresse så jag får bara låta tiden läka sår som man säger.   

Det konstiga är att när jag blir så här låg börjar jag tänka på min mamma och min storebror som jag inte haft kontakt med på så väldigt länge. Mamma pratade jag med för ca 1,5 år sedan, min bror ca 5 år sedan. Vi bor inte alls långt ifrån varandra men ändå går det inte att träffas eller hålla kontakten.

Varför? Tja, jag tog ett beslut i mitt liv som gjorde att jag förlorade min mamma och bror. Saknar dom så mycket, speciellt min bror.   Jag tänker att om man är släkt har man starka band till varandra och ställer upp i vått och torrt. Man är aldrig ensam. Att hitta det bandet med utomstående är inte så lätt och rätt ovanligt, tror jag. Min pappa har jag kontakt med men för husfridens skull blir det tyvärr inte så ofta. Vi ses kanske en gång per år om det finns möjlighet. 

Jag vet att min mamma saknade mig mycket i början men nu kanske det inte är lika mycket. Tror inte det iaf.  Hon gråter när hon ser sina barnbarn på bild och Alice har hon inte ens träffat. Ringde inte och grattulerade till det nya barnet eller frågade hur jag mådde. Min bror har inte träffat vare sig Erik eller Alice. Sorgligt. Om han ens tänker på mig är föga troligt. Man kan ju alltid hoppas att kan kan skänka mig en tanke då o då och undra hur det går för mig.

Då jag nu inte har någon sådan familj att ty mig till så tänker jag att det är tur att jag har min "egna" familj. Men så händer något och jag blir osäker på vad. Börjar känna mig ensam igen och ledsen. Vill bara försvinna först men oftast slutar det med att jag drar mig tillbaka inombords. Sluter mig och tänker att aldrig mer ska jag öppna upp mig igen. Aldrig mer ska jag bli sårbar. Och just nu tror jag att det är det bästa men så vet jag oxå att jag kommer bli än mer ensam.

Nej nu går jag o lägger mig.